Textilindustrins framtid i Burma

26 februari 2015

Författaren Helena Thorfinn sätter Burma/Myanmars nyvakna textilindustri under lupp. Hon vittnar om stora förhoppningar bland såväl företag som myndigheter. Men facklig organisering är mycket svag och bestraffas. Samtidigt är svenska aktörer på väg in.

Läs i PDF  l  Läs i läsläge

Helena Thorfinn rapporterar från Yangon.

Helena Thorfinn rapporterar från Yangon.

– Det är bara timmarna – the hours – de är för många. Really, really too many hours.

Khin Lin Nwe vet vad hon pratar om. Som 34-åring är hon gammal för att arbeta i Burmas återuppväckta textilindustri, men hon har äntligen blivit förman och har råd att välja bort den tyngsta övertiden.

– Men alla måste jobba övertid, annars blir lönen för liten.

Nyvaken textilindustri

Burma vaknar långsamt ur decennier av isolering och förtryck, och två stora industrisektorer är på allas läppar: garment och telco – textilindustri och telekommunikation. Inom textilnäringen har produktionen femdubblats sedan vissa av sanktionerna hävdes 2012, och investeringarna räknas nå 400 miljoner dollar under nästa år.

Trots det är Burma en liten textilproducent jämfört med giganten och grannen Bangladesh. I dag är textilexporten värd 1,5 miljarder dollar för Burma, medan exporten ligger på över 20 miljarder dollar för Bangladesh.

– Men vi hoppas ta marknadsandelar från Bangladesh, och inom tio år nå 10 miljarder US dollar i exportintäkter, sa president U Myint Soe från Myanmar Garment Manufacturer’s Association på organisationens årsmöte nyligen.

Organisationen hoppas att Bangladeshs åldrande och hälsovådliga fabriksmiljöer ska få de utländska textilproducenterna att välja Burma i stället, trots att landet har högre löneläge och en mindre rutinerad arbetskraft.  Men utmaningarna i att bli en större aktör i den skarpt konkurrensutsatta textilindustrin är många.

Svaga fackföreningar

Frågan som ställs av kritiker är om detta kommer att bli en ”race to the bottom” med konkurrens om det lägsta löneläget och de sämsta arbetsvillkoren, eller om Burma väljer att ha en högre grad av specialisering, respektera fackliga rättigheter och utveckla goda industriella relationer. Chris Land-Kazlauskas på ILO i Yangon ser de närmaste tre åren som avgörande för vilken väg Burma väljer att ta.

Alla parter skulle vinna på att låta fackföreningarna mogna

Chris Land-Kazlauskas, ILO

– Fackföreningarna är svaga och relationen mellan dem är infekterad efter åratal av förtryck och isolering. Å andra sidan behöver industrin välutbildad och välorganiserad arbetskraft för att ha någon att förhandla med, så att det inte bryter ut vilda strejker som 2012, säger han.

– Alla parter skulle vinna på att låta fackföreningarna mogna och bli en jämbördig förhandlingspartner.

När jag frågar honom om det finns någon fackförening som är riktigt bra så suckar han.

– Inte riktigt, istället tror textilarbetarna att de organiserar sig när de i själva verket bara går med i arbetsgivarnas kommittéer för arbetare. Kunskapen om vad som är rättigheter och förhandling är väldigt svag. Dessutom finns det tecken på att vissa profiler inom fackföreningsrörelserna har blivit ”köpta” av regeringen för att sätta upp ”skugg-fackföreningar” utan varken medel eller mål att driva arbetarnas sak. Detta bör ju investerare ha helt klart för sig.

Samtidigt pågår också inom ILO utbildning av arbetsgivarna. Erik Holmquist, som tidigare arbetade för svenska Näringslivets internationella råd, är expert på arbetsgivarorganisationer och ser stora framsteg.

– Från att vara en klubb för enskilda fabrikörers intressen har vi nu fått dem att tänka mer som en intresseorganisation och vi hoppas mycket på den sociala dialogen framöver.

Svenska företag på väg in

Först ut bland de stora amerikanska textilproducenterna att testa Burma som leverantörsland var amerikanska GAP.  För ett år sedan meddelade de att man börjar köpa in från fabriker utanför Yangon, och svenska HM har nyligen blivit kund till minst tio kinesiska fabriker som sysselsätter 15 000 textilarbetare.

Andreas Sigurdsson, svensk entreprenör på plats i Yangon, har startat Handelskammaren för Sverige och Myanmar. Han har gjort flera så kallade pre-audits, förhandsgranskningar, av fabriker i landet men är förtegen om vilka hans uppdragsgivare har varit.

– Kvaliteten av fabriker här är mycket ojämn. Det finns förfärliga fabriker där ingen bör lägga ordrar och andra som är minst lika bra som i Kina. Men jag personligen tror på Myanmar, här finns stor potential och den korruption som alla talar om har åtminstone jag sett väldigt lite av.

Textilarbetarnas arbetsförhållanden

Under sista året har två rapporter släppts som tittar närmare på vilken miljö investerare inom textil går in i. Efter amerikanska GAP:s första år i Burma gjordes en omfattande studie på de fabriker som de valt att arbeta med: ”Responsible Sourcing in Myanmar” samt en övergripande analys av hur mänskliga rättigheter beaktades av textilindustrin.

Studien visar att många fabriker inte uppfattar att extensiv övertid är ett problem, och många arbetsgivare har inte rutiner vad gäller utbetalning av löner.  Ofta består lönen av en fast ersättning på omkring 30 dollar i månaden och sedan påslag. Med övertid hamnar lönen i bästa fall på omkring 150 dollar i månaden – tills nyligen högre än i närliggande Bangladesh, men betydligt lägre än i Thailand.

Ytterligare en rapport av flera små burmesiska organisationer tittar fördjupat på arbetsförhållandena i Yangons 13 industriella zoner. I rapporten framhålls långa arbetsdagar, usla levnadsförhållanden, farliga miljöer och hur facklig organisering straffar sig i form av avstängning från arbetsplatsen och arresteringar.

Före och efter sanktionerna

Det finns ett före och ett efter sanktionerna för all industri i Burma. Det finns också två berättelser om sanktionerna – den ena gör gällande att militären tvingades på knä av sanktionerna, den andra att det bara är fattiga arbetare, som textilarbetarna, som fick betala priset.

Under slutet av 1990-talet var exporten av textilier värd 826 miljoner dollar om året, och USA var en stor del av marknaden. Under sanktionerna föll exporten kraftigt, men en mindre ström textiler exporterades fortfarande till Japan och Sydkorea. I dag räknar man med att exporten är tillbaka på upp till 900 miljoner dollar, och man skeppar fortfarande mest till Japan och Sydkorea.

Textilfabriker är stora till ytan. Martin Gemzell på War on Want berättar att boende tvingas flytta för att göra plats åt Burmas industrizoner.

Textilfabriker är stora till ytan. Martin Gemzell på War on Want berättar att boende tvingas flytta för att göra plats åt Burmas industrizoner.

– De flesta förfrågningar vi får från utlandet rör textilindustrin, berättar Daw San San Myint på regeringens Myanmar Investment Commission vid den stora textilkongress som nyligen hölls i Yangon. Vi hoppas ta stora andelar från andra länder i regionen.

Vid kongressen samlades hundratals mindre och större producenter och minglade med uppköpare och fackföreningar, men att döma av profilen på besökarna är intresset för Burmas textilindustri större i ASEAN-länderna än i Europa och USA. Just det faktum att fackföreningarna är svaga intresserar investerare från övriga Asien, samt naturligtvis det låga löneläget.

I en artikel i Myanmar Times offentliggjordes nyligen den studie som gjorts på hur låg en minimilön kommer att behöva bli. 5000 kyat om dagen (omkring 5 USD) är en rimlig lön för en industriarbetare i Yangon, utan övertid, visar studien. Nyligen antyddes dock att regeringen eventuellt skjuter på att sätta en minimilön, med hänvisning till att det idag är omöjligt att sätta en nationell standard. Löneläget är helt olika i olika delar av landet.

Leverantörerna tvekar

Om man börjar titta närmare på möjligheterna för textilindustrin att bli samma motor för ekonomin som den varit i grannländerna, ser man snabbt att det inte bara är gröna lampor kring ”garments.” Många leverantörer har frågor kring produktivitet och rutiner inom textilsektorn. Burma har heller ingen egen hamn, utan måste skeppa allting via Singapore. Många leverantörer från framför allt Europa och USA verkar också vilja avvakta valet som ska hållas i slutet av 2015.

På Myanmar Garment Manufacturer’s Associations kontor i centrala Yangon träffar jag Yin Yin Moe, en nätt och välsminkad kvinna i 40-årsåldern, som visar sig ha en intressant historia. Hon började själv som textilarbetare på 80-talet. Innan sanktionerna kom var hon ägare till flera textilfabriker och i dag är hon arbetsgivarorganisationens ansikte utåt.

– Sanktionerna slog så hårt, så hårt mot oss. Jag hade 2 000 flickor anställda i Burma på 90-talet, men till slut bara 120, och var tvungen att flytta verksamheten till Thailand. Men nu är jag tillbaka och har byggt en helt ny fabrik.

Government måste se till att korruptionen försvinner.

Yin Yin Moe, företagare

Hon börjar förklara sin dröm. I dag är den mesta tillverkningen i Burma vad som kallas CMP – Cutting, Making, Packing. Men Yin Yin vill att Burma blir ett ställe för OBM – Own Brand Manufacturer. Det är där de stora pengarna finns. Med CMP gör leverantörerna snabba vinster, men mycket lite stannar i landet och bygger det. Speciellt om skattelättnader också erbjuds leverantörerna. Få länder i regionen har nått OBM-status i regionen, medan Bangladesh och Vietnam är halvvägs med FOB – Freight On Buyer, alltså att materialet som kläder ska sys av också produceras av landet ifråga.

– Vi vill göra allt här, allt – vi vill designa, utveckla våra egna brands, tillverka, packa, skeppa. Vi kan, jag vet att vi kan, vi behöver bara träning och stöd med infrastrukturen.

– Government, säger Yin Yin Moe flera gånger. Government måste se till att korruptionen försvinner. Tullarna måste släppa i väg våra ordrar utan mutor och släppa in textilier som vi ska hantera.

Svårt att bedöma fabriker

Yin Yin och hennes kollega Tin Tin Schwe tar med mig till en fabrik som ligger i ett område norr om Yangon vilket håller på att bebyggas av fabriker. Alla har byggts de senaste två åren, berättar de. Den de vill visa mig ägs av Tin Tin Schwes kvinnliga chef och är lite äldre.

Martin Gemzell, som arbetar för War on Want, har länge arbetat med Burma och har tidigare berättat att kring upprättandet av dessa industrizoner har det förekommit en rad brott mot mänskliga rättigheter, till exempel genom tvångsförflyttning av boende, rovanvändning av vatten och korruption kring landrättigheterna. Men sådant syns ju inte utifrån, fabrikerna vi passerar ser moderna, upplysta och rena ut.

För att kunna leva på sin lön behöver textilarbetare jobba övertid.

För att kunna leva på sin lön behöver textilarbetare jobba övertid.

När vi kommer till fabriken har skymningen passerat och det är mörkt. Textilarbetarna arbetar de sista timmarna innan deras skift avslutas vid 20-tiden. Stora generatorer mullrar bakom den låga fabriksbyggnaden och skvallrar om att elektriciteten gått i området. Nu drivs maskiner och lysrör av diesel.

Textilfabriker är alltid överväldigande stora till ytan. Rad efter rad av symaskiner manövreras av rader av unga flickor. Textilhögar i vitt och ljusblått bearbetas mekaniskt och effektivt, varje tygbit går igenom en rad olika stadier av färdigställande medan vi tittar på. Här ser man snabbt att ordern som gäller för dagen är herrskjortor och chinos.

– Här jobbar ungefär tusen personer, berättar Tin Tin Schwe. Vill du titta i böckerna?

Böckerna syftar på de övertidsregister som fabrikerna har skyldighet att hålla. Eftersom jag inte kan bedöma några ”böcker” avböjer jag hennes erbjudande. Däremot kan jag försöka prata med några textilarbetare.

Hnin Wai Lhin är 20 år och pluggar egentligen på universitetet.

– Jag jobbar här medan jag pluggar, men hoppas få ett annat jobb sen, berättar hon, och på frågan vad hennes månadslön brukar vara svarar hon 110 dollar i månaden.

– Med övertid? undrar jag.

– Ja, på tolv timmar om dagen.

Bland textilarbetarna hittar jag några män också. Jag frågar hur de trivs med att arbeta i ett så kvinnligt arbetsområde, men de tycks inte förstå frågan.

– Många moment är tunga, att lyfta rullarna, till exempel, förklarar Thin Lin Nwe och berättar att lönen är 120 dollar i månaden.

Med erfarenhet från Bangladesh vet jag hur svårt det är att bedöma fabriker och arbetsmiljö. Jag var själv utanför Rana Plaza flera gånger, och kände personligen en av de leverantörer som använde fabrikerna där. Han hade gjort sig känd för ”fair trade.” Rana Plaza såg varken bättre eller sämre ut än många fabriker i Bangladesh, men däremot betydligt mer slitna än de som nu byggs i Burma.

Låg organisering

Under hela arbetet med artikeln är det svårt att få tag i den traditionella konflikten mellan textilfabrikörer och textilarbetare i Burma. ”Motparten” är i stället regeringen och deras flathet mot korruptionen. Det är både fack och arbetsgivare ense om.

– Men folk är också rädda, säger Martin Gemzell på War on Want, en NGO som arbetar med att stärka fackföreningar. Dels är de inte vana att tala med journalister och dels vet de kanske att det är spänningar mellan olika falanger inom fackföreningsrörelsen och vet inte vem de kan lita på.

– Folk är inte vana att tänka i termer av rättigheter, konstaterar Jeffrey Vogt på International Trade Union Committee. Det händer hela tiden saker ute i industrizonerna, spontana aktioner, protester, demonstrationer, men det är inte nödvändigtvis så väl organiserat som i till exempel Bangladesh.

Fackföreningarnas krav?

Några dagar senare i en varm och överfull lokal i industriområdet Hlaing Tharyar i norra Yangon, träffar jag representanter för CCTU, Cooperating Committee of Trade Unions, en paraplyorganisation för en rad fackförbund. Varje söndag har de kurser för textilarbetare i engelska och datorkunskap, lämpliga ämnen för en arbetskraft som vill förbereda sig för en ljus framtid inom sin sektor.

Flickorna sitter tätt, tätt kring ett långt bord och skriver av engelska glosor från en whiteboard. De är unga, ibland lite för unga, och har alla den karaktäristiska bark-krämen thanaka i ansiktet och små, billiga handväskor tillverkade i Kina i knät.

– Grundlönen är usel, kanske 30 dollar i månaden, och sedan får de påslag utifrån närvaro, övertid och hastighet, berättar Zarni från CCTU. I bästa fall får de i slutet av månaden 150 dollar, men oftast mindre. Och övertiden ligger ofta på 60 timmar i månaden.

Samtidigt uttrycker Zarni och fackförbundens representanter ingen riktig ilska. Jag hittar inte heller här den konfrontativa och rättmätigt arga ton som jag hörde i Bangladesh bland textilarbetarna och deras representanter.

Jag försöker igen.

– Men vilka är era krav? Hur mycket borde de ha i lön?

– Det är okej med 150 dollar i månaden, men då får det bara vara 8 timmars arbete om dagen, säger Zarni.

Senare kommer jag läsa om strejker i just Hlaing Tharyar och ytterligare ett industriområde i norra Yangon. 2 000 textilarbetare kräver att grundlönen fördubblas. Ett trettiotal arbetare och strejkledare grips av polisen.

Fackligt aktiva bestraffas

Efter övningen vid whiteboardtavlan på CCTU:s kontor får jag följa med några av flickorna hem på lunchen. Khaing Khin Oo och Ohn Mar Soe är båda i 20-årsåldern och den ena är faster till den andra, förstår jag, även om flickornas engelska inte riktigt reder ut exakt hur det ligger till. Med fniss förklarar de dock att den ena kom hit först och drog med sig den andra från byn i Shan State.

När vi diskuterar deras lön, sitter en lite äldre kvinna med – Khin Lin New. Det visar sig att hon är deras förman. Hon reagerar när båda flickorna med en axelryckning säger att lönen är ”okej.”

– Men ni är ju unga och jobbar övertid hela tiden! utbrister hon. Så där långa dagar kan man bara jobba en kort tid, inte när man får barn.

Jag kan inte vara med i facket om jag ska kunna klättra inom fabriken.

Khin Lin New, förman

Khin Lin New vill lära sig engelska för att kunna kliva upp ytterligare ett hack i textilfabriken, från förman till kanske manager. Men då måste hon kunna lite engelska, tänker hon, nu när sanktionerna är hävda och alla europeiska företag eventuellt kommer.

– Men jag går bara på kursen. Jag kan inte vara med i facket om jag ska kunna klättra inom fabriken.

Jag frågar varför, och hon kan inte riktigt förklara.

– Det blir liksom bara fel. Jag känner det på mig.

På ILO har man sett att de som engagerar sig fackligt helt enkelt stängs av från sitt jobb när de blir för tydliga i sina krav. Kanske är det rykten om sådana incidenter som Khin Lin New ”känner på sig”. Ett annat sätt att tysta folk som blivit för aktiva i fackföreningar är att säga att just de inte får jobba övertid, vilket får till följd att de inte klarar sig på sin lön.

– Så som systemet ser ut i dag måste folk jobba övertid för att få en levnadslön. Genom att följa lagen straffar arbetsgivaren alltså just dem, förklarar Chris Land-Kazlauskas på ILO.  Sinnrikt, tillägger han lite syrligt.

”Allt ljus är på Myanmar”

Efter många samtal med fabriksägare, textilarbetare, och olika ”think tanks”, växer bilden fram av ett land som snabbt, snabbt vill komma ikapp. Det missnöje som finns riktar sig mot regeringen för att den inte tillräckligt effektivt löser infrastrukturproblem och elförsörjning för industrin, och alla verkar oroa sig för att ”missa tåget” och att ordrar inte ska hamna i Burma. Eventuellt är också regeringen så oroad av detta att man på olika sätt försöker försvaga facken, genom att splittra och lägga ut dimridåer.

Vicky Bowman är initiativtagare till Myanmar Center for Responsible Business. Hon är före detta ambassadör för Storbritannien. Hon menar att det finns goda förutsättningar för att utvecklingen kan komma att gå åt rätt håll i Burma, att det inte blir rovdrift och övergrepp i tillväxtens namn.

– Ja, för att ”allt ljus är på Myanmar”.  Det finns inget land i Asien som har världens ögon på sig som vi.

CCTU

På CCTU fortbildas textilarbetare i engelska och datakunskap.

Jag frågar Vicky Bowman om CSR – Corporate Social Responsibility – termen som svävar över hela textilsektorn. Arbetsgivarna måste ta sitt ansvar för sin effekt på mänskliga rättigheter och det lokala samhället. Sociala, ekonomiska och miljömässiga hänsyn måste tas. Men termen är svår att handskas med för många. Vad betyder den egentligen?

– Betydelsen glider runt och blir inte riktigt användbar, konstaterar Vicky Bowman. Man kan ju inte låta näringslivet helt själv bestämma vilken nivå av ansvar de ska ta.

Eller, som en ung man jag träffar på textilkongressen säger, utan att vilja medverka med sitt namn:

– En ansvarsfull och hållbar framtid för textilindustrin i Myanmar? Tre saker, säger han utan att behöva tänka så länge. Tax, regulate and control. Beskatta, lagstifta och kontrollera att lagen följs. Och det inbegriper att sätta en nivå för rimliga löner som folk kan leva av. Det är regeringens uppgift. Sedan kan industrin ta fart inom de ramarna.

Martin Gemzell på War on Want vill betona ”regulate.”

– Man måste ha jämbördiga parter på arbetsmarknaden, det visar historien med all önskvärd tydlighet. Därför ser jag rätten att organisera sig som helt central. Utan den blir textilarbetarna utnyttjade. Varför skulle de inte bli det?

Helena Thorfinn

 

Foton: Helena Thorfinn. Materialet är delvis finansierat av Sida. Sida delar inte nödvändigtvis de åsikter som här framförs. Ansvaret för innehållet är utgivarens.

Författaren Helena Thorfinn sätter Burma/Myanmars nyvakna textilindustri under lupp. Hon vittnar om stora förhoppningar bland såväl företag som myndigheter. Men facklig organisering är mycket svag och bestraffas. Samtidigt är svenska aktörer på väg in.

Helena Thorfinn rapporterar från Yangon.

Helena Thorfinn rapporterar från Yangon.

– Det är bara timmarna – the hours – de är för många. Really, really too many hours.

Khin Lin Nwe vet vad hon pratar om. Som 34-åring är hon gammal för att arbeta i Burmas återuppväckta textilindustri, men hon har äntligen blivit förman och har råd att välja bort den tyngsta övertiden.

– Men alla måste jobba övertid, annars blir lönen för liten.

Nyvaken textilindustri

Burma vaknar långsamt ur decennier av isolering och förtryck, och två stora industrisektorer är på allas läppar: garment och telco – textilindustri och telekommunikation. Inom textilnäringen har produktionen femdubblats sedan vissa av sanktionerna hävdes 2012, och investeringarna räknas nå 400 miljoner dollar under nästa år.

Trots det är Burma en liten textilproducent jämfört med giganten och grannen Bangladesh. I dag är textilexporten värd 1,5 miljarder dollar för Burma, medan exporten ligger på över 20 miljarder dollar för Bangladesh.

– Men vi hoppas ta marknadsandelar från Bangladesh, och inom tio år nå 10 miljarder US dollar i exportintäkter, sa president U Myint Soe från Myanmar Garment Manufacturer’s Association på organisationens årsmöte nyligen.

Organisationen hoppas att Bangladeshs åldrande och hälsovådliga fabriksmiljöer ska få de utländska textilproducenterna att välja Burma i stället, trots att landet har högre löneläge och en mindre rutinerad arbetskraft.  Men utmaningarna i att bli en större aktör i den skarpt konkurrensutsatta textilindustrin är många.

Svaga fackföreningar

Frågan som ställs av kritiker är om detta kommer att bli en ”race to the bottom” med konkurrens om det lägsta löneläget och de sämsta arbetsvillkoren, eller om Burma väljer att ha en högre grad av specialisering, respektera fackliga rättigheter och utveckla goda industriella relationer. Chris Land-Kazlauskas på ILO i Yangon ser de närmaste tre åren som avgörande för vilken väg Burma väljer att ta.

Alla parter skulle vinna på att låta fackföreningarna mogna

Chris Land-Kazlauskas, ILO

– Fackföreningarna är svaga och relationen mellan dem är infekterad efter åratal av förtryck och isolering. Å andra sidan behöver industrin välutbildad och välorganiserad arbetskraft för att ha någon att förhandla med, så att det inte bryter ut vilda strejker som 2012, säger han.

– Alla parter skulle vinna på att låta fackföreningarna mogna och bli en jämbördig förhandlingspartner.

När jag frågar honom om det finns någon fackförening som är riktigt bra så suckar han.

– Inte riktigt, istället tror textilarbetarna att de organiserar sig när de i själva verket bara går med i arbetsgivarnas kommittéer för arbetare. Kunskapen om vad som är rättigheter och förhandling är väldigt svag. Dessutom finns det tecken på att vissa profiler inom fackföreningsrörelserna har blivit ”köpta” av regeringen för att sätta upp ”skugg-fackföreningar” utan varken medel eller mål att driva arbetarnas sak. Detta bör ju investerare ha helt klart för sig.

Samtidigt pågår också inom ILO utbildning av arbetsgivarna. Erik Holmquist, som tidigare arbetade för svenska Näringslivets internationella råd, är expert på arbetsgivarorganisationer och ser stora framsteg.

– Från att vara en klubb för enskilda fabrikörers intressen har vi nu fått dem att tänka mer som en intresseorganisation och vi hoppas mycket på den sociala dialogen framöver.

Svenska företag på väg in

Först ut bland de stora amerikanska textilproducenterna att testa Burma som leverantörsland var amerikanska GAP.  För ett år sedan meddelade de att man börjar köpa in från fabriker utanför Yangon, och svenska HM har nyligen blivit kund till minst tio kinesiska fabriker som sysselsätter 15 000 textilarbetare.

Andreas Sigurdsson, svensk entreprenör på plats i Yangon, har startat Handelskammaren för Sverige och Myanmar. Han har gjort flera så kallade pre-audits, förhandsgranskningar, av fabriker i landet men är förtegen om vilka hans uppdragsgivare har varit.

– Kvaliteten av fabriker här är mycket ojämn. Det finns förfärliga fabriker där ingen bör lägga ordrar och andra som är minst lika bra som i Kina. Men jag personligen tror på Myanmar, här finns stor potential och den korruption som alla talar om har åtminstone jag sett väldigt lite av.

Textilarbetarnas arbetsförhållanden

Under sista året har två rapporter släppts som tittar närmare på vilken miljö investerare inom textil går in i. Efter amerikanska GAP:s första år i Burma gjordes en omfattande studie på de fabriker som de valt att arbeta med: ”Responsible Sourcing in Myanmar” samt en övergripande analys av hur mänskliga rättigheter beaktades av textilindustrin.

Studien visar att många fabriker inte uppfattar att extensiv övertid är ett problem, och många arbetsgivare har inte rutiner vad gäller utbetalning av löner.  Ofta består lönen av en fast ersättning på omkring 30 dollar i månaden och sedan påslag. Med övertid hamnar lönen i bästa fall på omkring 150 dollar i månaden – tills nyligen högre än i närliggande Bangladesh, men betydligt lägre än i Thailand.

Ytterligare en rapport av flera små burmesiska organisationer tittar fördjupat på arbetsförhållandena i Yangons 13 industriella zoner. I rapporten framhålls långa arbetsdagar, usla levnadsförhållanden, farliga miljöer och hur facklig organisering straffar sig i form av avstängning från arbetsplatsen och arresteringar.

Före och efter sanktionerna

Det finns ett före och ett efter sanktionerna för all industri i Burma. Det finns också två berättelser om sanktionerna – den ena gör gällande att militären tvingades på knä av sanktionerna, den andra att det bara är fattiga arbetare, som textilarbetarna, som fick betala priset.

Under slutet av 1990-talet var exporten av textilier värd 826 miljoner dollar om året, och USA var en stor del av marknaden. Under sanktionerna föll exporten kraftigt, men en mindre ström textiler exporterades fortfarande till Japan och Sydkorea. I dag räknar man med att exporten är tillbaka på upp till 900 miljoner dollar, och man skeppar fortfarande mest till Japan och Sydkorea.

Textilfabriker är stora till ytan. Martin Gemzell på War on Want berättar att boende tvingas flytta för att göra plats åt Burmas industrizoner.

Textilfabriker är stora till ytan. Martin Gemzell på War on Want berättar att boende tvingas flytta för att göra plats åt Burmas industrizoner.

– De flesta förfrågningar vi får från utlandet rör textilindustrin, berättar Daw San San Myint på regeringens Myanmar Investment Commission vid den stora textilkongress som nyligen hölls i Yangon. Vi hoppas ta stora andelar från andra länder i regionen.

Vid kongressen samlades hundratals mindre och större producenter och minglade med uppköpare och fackföreningar, men att döma av profilen på besökarna är intresset för Burmas textilindustri större i ASEAN-länderna än i Europa och USA. Just det faktum att fackföreningarna är svaga intresserar investerare från övriga Asien, samt naturligtvis det låga löneläget.

I en artikel i Myanmar Times offentliggjordes nyligen den studie som gjorts på hur låg en minimilön kommer att behöva bli. 5000 kyat om dagen (omkring 5 USD) är en rimlig lön för en industriarbetare i Yangon, utan övertid, visar studien. Nyligen antyddes dock att regeringen eventuellt skjuter på att sätta en minimilön, med hänvisning till att det idag är omöjligt att sätta en nationell standard. Löneläget är helt olika i olika delar av landet.

Leverantörerna tvekar

Om man börjar titta närmare på möjligheterna för textilindustrin att bli samma motor för ekonomin som den varit i grannländerna, ser man snabbt att det inte bara är gröna lampor kring ”garments.” Många leverantörer har frågor kring produktivitet och rutiner inom textilsektorn. Burma har heller ingen egen hamn, utan måste skeppa allting via Singapore. Många leverantörer från framför allt Europa och USA verkar också vilja avvakta valet som ska hållas i slutet av 2015.

På Myanmar Garment Manufacturer’s Associations kontor i centrala Yangon träffar jag Yin Yin Moe, en nätt och välsminkad kvinna i 40-årsåldern, som visar sig ha en intressant historia. Hon började själv som textilarbetare på 80-talet. Innan sanktionerna kom var hon ägare till flera textilfabriker och i dag är hon arbetsgivarorganisationens ansikte utåt.

– Sanktionerna slog så hårt, så hårt mot oss. Jag hade 2 000 flickor anställda i Burma på 90-talet, men till slut bara 120, och var tvungen att flytta verksamheten till Thailand. Men nu är jag tillbaka och har byggt en helt ny fabrik.

Government måste se till att korruptionen försvinner.

Yin Yin Moe, företagare

Hon börjar förklara sin dröm. I dag är den mesta tillverkningen i Burma vad som kallas CMP – Cutting, Making, Packing. Men Yin Yin vill att Burma blir ett ställe för OBM – Own Brand Manufacturer. Det är där de stora pengarna finns. Med CMP gör leverantörerna snabba vinster, men mycket lite stannar i landet och bygger det. Speciellt om skattelättnader också erbjuds leverantörerna. Få länder i regionen har nått OBM-status i regionen, medan Bangladesh och Vietnam är halvvägs med FOB – Freight On Buyer, alltså att materialet som kläder ska sys av också produceras av landet ifråga.

– Vi vill göra allt här, allt – vi vill designa, utveckla våra egna brands, tillverka, packa, skeppa. Vi kan, jag vet att vi kan, vi behöver bara träning och stöd med infrastrukturen.

– Government, säger Yin Yin Moe flera gånger. Government måste se till att korruptionen försvinner. Tullarna måste släppa i väg våra ordrar utan mutor och släppa in textilier som vi ska hantera.

Svårt att bedöma fabriker

Yin Yin och hennes kollega Tin Tin Schwe tar med mig till en fabrik som ligger i ett område norr om Yangon vilket håller på att bebyggas av fabriker. Alla har byggts de senaste två åren, berättar de. Den de vill visa mig ägs av Tin Tin Schwes kvinnliga chef och är lite äldre.

Martin Gemzell, som arbetar för War on Want, har länge arbetat med Burma och har tidigare berättat att kring upprättandet av dessa industrizoner har det förekommit en rad brott mot mänskliga rättigheter, till exempel genom tvångsförflyttning av boende, rovanvändning av vatten och korruption kring landrättigheterna. Men sådant syns ju inte utifrån, fabrikerna vi passerar ser moderna, upplysta och rena ut.

För att kunna leva på sin lön behöver textilarbetare jobba övertid.

För att kunna leva på sin lön behöver textilarbetare jobba övertid.

När vi kommer till fabriken har skymningen passerat och det är mörkt. Textilarbetarna arbetar de sista timmarna innan deras skift avslutas vid 20-tiden. Stora generatorer mullrar bakom den låga fabriksbyggnaden och skvallrar om att elektriciteten gått i området. Nu drivs maskiner och lysrör av diesel.

Textilfabriker är alltid överväldigande stora till ytan. Rad efter rad av symaskiner manövreras av rader av unga flickor. Textilhögar i vitt och ljusblått bearbetas mekaniskt och effektivt, varje tygbit går igenom en rad olika stadier av färdigställande medan vi tittar på. Här ser man snabbt att ordern som gäller för dagen är herrskjortor och chinos.

– Här jobbar ungefär tusen personer, berättar Tin Tin Schwe. Vill du titta i böckerna?

Böckerna syftar på de övertidsregister som fabrikerna har skyldighet att hålla. Eftersom jag inte kan bedöma några ”böcker” avböjer jag hennes erbjudande. Däremot kan jag försöka prata med några textilarbetare.

Hnin Wai Lhin är 20 år och pluggar egentligen på universitetet.

– Jag jobbar här medan jag pluggar, men hoppas få ett annat jobb sen, berättar hon, och på frågan vad hennes månadslön brukar vara svarar hon 110 dollar i månaden.

– Med övertid? undrar jag.

– Ja, på tolv timmar om dagen.

Bland textilarbetarna hittar jag några män också. Jag frågar hur de trivs med att arbeta i ett så kvinnligt arbetsområde, men de tycks inte förstå frågan.

– Många moment är tunga, att lyfta rullarna, till exempel, förklarar Thin Lin Nwe och berättar att lönen är 120 dollar i månaden.

Med erfarenhet från Bangladesh vet jag hur svårt det är att bedöma fabriker och arbetsmiljö. Jag var själv utanför Rana Plaza flera gånger, och kände personligen en av de leverantörer som använde fabrikerna där. Han hade gjort sig känd för ”fair trade.” Rana Plaza såg varken bättre eller sämre ut än många fabriker i Bangladesh, men däremot betydligt mer slitna än de som nu byggs i Burma.

Låg organisering

Under hela arbetet med artikeln är det svårt att få tag i den traditionella konflikten mellan textilfabrikörer och textilarbetare i Burma. ”Motparten” är i stället regeringen och deras flathet mot korruptionen. Det är både fack och arbetsgivare ense om.

– Men folk är också rädda, säger Martin Gemzell på War on Want, en NGO som arbetar med att stärka fackföreningar. Dels är de inte vana att tala med journalister och dels vet de kanske att det är spänningar mellan olika falanger inom fackföreningsrörelsen och vet inte vem de kan lita på.

– Folk är inte vana att tänka i termer av rättigheter, konstaterar Jeffrey Vogt på International Trade Union Committee. Det händer hela tiden saker ute i industrizonerna, spontana aktioner, protester, demonstrationer, men det är inte nödvändigtvis så väl organiserat som i till exempel Bangladesh.

Fackföreningarnas krav?

Några dagar senare i en varm och överfull lokal i industriområdet Hlaing Tharyar i norra Yangon, träffar jag representanter för CCTU, Cooperating Committee of Trade Unions, en paraplyorganisation för en rad fackförbund. Varje söndag har de kurser för textilarbetare i engelska och datorkunskap, lämpliga ämnen för en arbetskraft som vill förbereda sig för en ljus framtid inom sin sektor.

Flickorna sitter tätt, tätt kring ett långt bord och skriver av engelska glosor från en whiteboard. De är unga, ibland lite för unga, och har alla den karaktäristiska bark-krämen thanaka i ansiktet och små, billiga handväskor tillverkade i Kina i knät.

– Grundlönen är usel, kanske 30 dollar i månaden, och sedan får de påslag utifrån närvaro, övertid och hastighet, berättar Zarni från CCTU. I bästa fall får de i slutet av månaden 150 dollar, men oftast mindre. Och övertiden ligger ofta på 60 timmar i månaden.

Samtidigt uttrycker Zarni och fackförbundens representanter ingen riktig ilska. Jag hittar inte heller här den konfrontativa och rättmätigt arga ton som jag hörde i Bangladesh bland textilarbetarna och deras representanter.

Jag försöker igen.

– Men vilka är era krav? Hur mycket borde de ha i lön?

– Det är okej med 150 dollar i månaden, men då får det bara vara 8 timmars arbete om dagen, säger Zarni.

Senare kommer jag läsa om strejker i just Hlaing Tharyar och ytterligare ett industriområde i norra Yangon. 2 000 textilarbetare kräver att grundlönen fördubblas. Ett trettiotal arbetare och strejkledare grips av polisen.

Fackligt aktiva bestraffas

Efter övningen vid whiteboardtavlan på CCTU:s kontor får jag följa med några av flickorna hem på lunchen. Khaing Khin Oo och Ohn Mar Soe är båda i 20-årsåldern och den ena är faster till den andra, förstår jag, även om flickornas engelska inte riktigt reder ut exakt hur det ligger till. Med fniss förklarar de dock att den ena kom hit först och drog med sig den andra från byn i Shan State.

När vi diskuterar deras lön, sitter en lite äldre kvinna med – Khin Lin New. Det visar sig att hon är deras förman. Hon reagerar när båda flickorna med en axelryckning säger att lönen är ”okej.”

– Men ni är ju unga och jobbar övertid hela tiden! utbrister hon. Så där långa dagar kan man bara jobba en kort tid, inte när man får barn.

Jag kan inte vara med i facket om jag ska kunna klättra inom fabriken.

Khin Lin New, förman

Khin Lin New vill lära sig engelska för att kunna kliva upp ytterligare ett hack i textilfabriken, från förman till kanske manager. Men då måste hon kunna lite engelska, tänker hon, nu när sanktionerna är hävda och alla europeiska företag eventuellt kommer.

– Men jag går bara på kursen. Jag kan inte vara med i facket om jag ska kunna klättra inom fabriken.

Jag frågar varför, och hon kan inte riktigt förklara.

– Det blir liksom bara fel. Jag känner det på mig.

På ILO har man sett att de som engagerar sig fackligt helt enkelt stängs av från sitt jobb när de blir för tydliga i sina krav. Kanske är det rykten om sådana incidenter som Khin Lin New ”känner på sig”. Ett annat sätt att tysta folk som blivit för aktiva i fackföreningar är att säga att just de inte får jobba övertid, vilket får till följd att de inte klarar sig på sin lön.

– Så som systemet ser ut i dag måste folk jobba övertid för att få en levnadslön. Genom att följa lagen straffar arbetsgivaren alltså just dem, förklarar Chris Land-Kazlauskas på ILO.  Sinnrikt, tillägger han lite syrligt.

”Allt ljus är på Myanmar”

Efter många samtal med fabriksägare, textilarbetare, och olika ”think tanks”, växer bilden fram av ett land som snabbt, snabbt vill komma ikapp. Det missnöje som finns riktar sig mot regeringen för att den inte tillräckligt effektivt löser infrastrukturproblem och elförsörjning för industrin, och alla verkar oroa sig för att ”missa tåget” och att ordrar inte ska hamna i Burma. Eventuellt är också regeringen så oroad av detta att man på olika sätt försöker försvaga facken, genom att splittra och lägga ut dimridåer.

Vicky Bowman är initiativtagare till Myanmar Center for Responsible Business. Hon är före detta ambassadör för Storbritannien. Hon menar att det finns goda förutsättningar för att utvecklingen kan komma att gå åt rätt håll i Burma, att det inte blir rovdrift och övergrepp i tillväxtens namn.

– Ja, för att ”allt ljus är på Myanmar”.  Det finns inget land i Asien som har världens ögon på sig som vi.

CCTU

På CCTU fortbildas textilarbetare i engelska och datakunskap.

Jag frågar Vicky Bowman om CSR – Corporate Social Responsibility – termen som svävar över hela textilsektorn. Arbetsgivarna måste ta sitt ansvar för sin effekt på mänskliga rättigheter och det lokala samhället. Sociala, ekonomiska och miljömässiga hänsyn måste tas. Men termen är svår att handskas med för många. Vad betyder den egentligen?

– Betydelsen glider runt och blir inte riktigt användbar, konstaterar Vicky Bowman. Man kan ju inte låta näringslivet helt själv bestämma vilken nivå av ansvar de ska ta.

Eller, som en ung man jag träffar på textilkongressen säger, utan att vilja medverka med sitt namn:

– En ansvarsfull och hållbar framtid för textilindustrin i Myanmar? Tre saker, säger han utan att behöva tänka så länge. Tax, regulate and control. Beskatta, lagstifta och kontrollera att lagen följs. Och det inbegriper att sätta en nivå för rimliga löner som folk kan leva av. Det är regeringens uppgift. Sedan kan industrin ta fart inom de ramarna.

Martin Gemzell på War on Want vill betona ”regulate.”

– Man måste ha jämbördiga parter på arbetsmarknaden, det visar historien med all önskvärd tydlighet. Därför ser jag rätten att organisera sig som helt central. Utan den blir textilarbetarna utnyttjade. Varför skulle de inte bli det?

Helena Thorfinn

 

Foton: Helena Thorfinn. Materialet är delvis finansierat av Sida. Sida delar inte nödvändigtvis de åsikter som här framförs. Ansvaret för innehållet är utgivarens.