Om Burma

Foto: Svenska Burmakommittén

Foto: Svenska Burmakommittén

Burma/Myanmar ligger i korsvägen mellan Sydasien, Kina och Sydostasien och har genom århundradena påverkats av dessa kulturområden. En följd av detta är landets konflikter, som fortsätter vara en avgörande fråga inför framtiden. Fortfarande styr militären och dess allierade.

Det geografiska området som utgör Burma idag kännetecknas av en etnisk komplexitet, med en burmansk majoritetsbefolkning i framför allt slättlandet längs Mekongfloden och etniska minoriteter i bergsområdena i periferin. Detta geografiska område var historiskt sett aldrig ett land, utan blev det i och med den brittiska koloniseringen.

Motsättningarna mellan majoritet och minoriteter har sedan självständigheten från britterna 1948 präglat landets moderna historia. Detta är den avgörande frågan för en politisk lösning på landets interna problem och därmed också förutsättningarna för en fredlig, demokratisk utveckling.

Självständighetskampen leddes av ”landsfadern” Aung San, som 1947 i Panglong lyckades nå en överenskommelse med några av de största etniska grupperna om hur det fria Burma skulle organiseras. Denne mördades dock strax därefter tillsammans med större delen av sin regering. Hans mer federalistiska och kompromissinriktade visioner vattnades snabbt ur under hans efterträdare U Nu.

Redan året efter att Burma blivit självständigt övergick därför de etniska motsättningarna i öppet våld då en av de största minoriteterna, Karen-folket, bosatt både i gränsområdena mot Thailand, i deltat och i Rangoon, gjorde uppror mot regeringen. Man var på vippen att erövra huvudstaden, men regeringen lyckades med hjälp av bl.a. loja Kachin-förband stå emot angreppen.

Dessförinnan hade även kommunisterna, som tidigare lierat sig med Aung San och nationalisterna, gått under jorden och inlett ett väpnat uppror.

Militären tar över

Den nya statsbildningen var därmed redan från början under press och den demokratiska perioden under 50-talet kännetecknades av inbördeskrig på många fronter. Kachiner i norr och andra grupper revolterade, samtidigt som kinesiska KMT-trupper med amerikanskt stöd besatte norra Shan-staten och bidrog till ett utdraget kaos.

Under trycket från dessa hot byggdes armén upp under 50-talet till en allt starkare maktfaktor, med allt tydligare nationalistiska drag. Misstänksamheten mot minoriteterna tilltog, liksom övergreppen. Rädslan för att landet skulle splittras ledde slutligen till att militären tog över. Först ”på prov” och allmänt accepterat, 1958-60, men sedan på allvar och med oinskränkt makt från 1962 och ett halvsekel framåt.

Det går utför för ekonomin

I slutet av 40-talet ansågs Burma, trots stor förstörelse under världskriget, vara ett av de största framtidshoppen i Asien. Med stora inkomster från risexporten, någorlunda välutbyggt kommunikationsnät, utmärkta universitet och en kompetent statsapparat var förhoppningarna stora.

Militärstyret medförde ett successivt allt mer auktoritärt samhälle. Stora delar av ekonomin nationaliserades, utländska företag och organisationer tvingades lämna landet, och politiken blev allt mer inåtriktad. En ”burmesisk väg till socialism” proklamerades, och den burmesiska ekonomin började sin långa utförsbacke.

Militären hade 1974 överlämnat den formella makten till en civil regering, baserad på det enda tillåtna partiet BSPP, ledd av den gamle överbefälhavaren och envåldshärskaren Ne Win. Ekonomin fortsatte i en nedåt-gående spiral. I slutet av 80-talet var situationen närmast kaotisk med snabbt ökande priser, en tilltagande varubrist och en valutareform som ruinerade den medelklass som ännu fanns kvar.

Demonstrationer startade av studenter vid universitetet i Rangoon eskalerade och protesterna mot regeringen  spreds till allt vidare kretsar. Demokratiförespråkarna fick sitt främsta språkrör i det nybildade NLD, under ledning av Aung San Suu Kyi, dotter till Aung San.

Demonstrationer slås ner

Demonstrationerna kulminerade i augusti 1988. Militären öppnade eld och tusentals människor dödades och ytterligare flera tusen tvingades fly upp i bergen på gränsen mellan Burma och Thailand. Dock ledde demonstrationerna till att Ne Win och regeringen avgick under löften om reformer.

En militärjunta, SLORC; tog emellertid snabbt över och demonstrationerna slogs ned. I de val som trots allt hölls 1990 vann NLD och Aung San Suu Kyi en jordskredsseger, men resultatet ignorerades av regimen, som under kommande decennier alltmer konsoliderade sin maktställning.

Att kommunistpartiet (BCP) 1989 imploderat p.g.a. motsättningar mellan det burmanska ledarskiktet och fotfolket, som ofta kom från olika minoriteter, underlättade militärens hegemoni – i mitten av nittiotalet kunde regimen ingå fredsavtal med ett tjugotal väpnade motståndsgrupper.

1995 intog militären också Karen National Unions – KNUs – bas Mannerplaw nära den thailändska gränsen och kunde därmed kontrollera större delen av landets territorium.

Förtrycket fortsätter

Under september 2007 hamnade det bortglömda Burma i omvärldens strålkastarljus då stora demonstrationer skakade landet. Hundratusentals buddistmunkar, studenter och vanliga medborgare marscherade för fred, försoning och demokrati. Militären slog ner demonstrationerna med våld. Många människor dog, fängslades eller drevs på flykt.

2008 drabbades Burma av cyklonen Nargis som orsakade stor förödelse. Uppemot 100 000 människor miste livet medan militären länge vägrade släppa in internationell hjälp till de drabbade.

Detta hindrade dock inte militären att genomföra en riggad folkomröstning för en ny odemokratisk konstitution, som cementerar generalernas makt. Bland annat garanteras militären 25 procent av platserna i parlamentets båda kammare.

I november 2010 hölls det val i Burma, detta som en del i militärens ”Seven step road map to a disciplined democracy”. Valet omgavs av så många tveksamheter att det av många, däribland Sverige och EU, fördömdes som odemokratiskt och ofritt. Många partier, däribland NLD, bojkottade valet. Aung San Suu Kyi satt i husarrest. I och med valet trädde även konstitutionen från 2008 i kraft.

Trots att militären genom vallagar och konstitutionen redan sett till att de skulle få behålla makten genom de garanterade platserna i parlamentet och genom att det egna partiet Union Solidarity and Development Party – USDP – fått så mycket större utrymme och pengar till att bedriva valkampanj, begicks ändå stort valfusk på själva valdagen. Hela det så kallade valet slutade med att USDP fick 76 procent av de valbara platserna i parlamentet och att militärregimens tidigare premiärminister, Thein Sein, blev insvuren som ny president den 1 april 2011.

Landet öppnar upp sig

Sedan den så kallade civila regeringen tillträtt efter valet 2010 började en mer reformvänlig politik att föras. Omvärlden lättade på sina sanktioner mot landet och utländska företag började söka sig till Burma. Detta samtidigt som turismen tog fart. Internationella påtryckningar ledde vid den här tiden till att politiska fångar, studentledare, munkar och journalister som suttit fängslade frigavs. Media kunde därtill börja rapportera om övergrepp på ett något friare sätt.

Men långt ifrån alla politiska fångar frigavs och militären fortsatte att styra landet och förtrycka sin befolkning. Att Burma öppnade upp sig gentemot omvärlden var endast för syns skull. Detta för att locka till sig utländska företag och andra samarbeten som gynnade landets elit. Demokrati var ingenting som militärregimen var intresserad av på riktigt.

Valet 2015

Efter årtionden av militärt styre ägde de första fria valen rum i november 2015. Inför valet var förväntningarna på ett maktskifte stora. Aung San Suu Kyi och hennes National League for Democracy reste runt i hela landet för att tala till sina väljare, någonting som visade sig ge resultat. NLD vann valet med en överväldigande majoritet. Den största skrällen kring NLDs valresultat var att det gick mycket bättre än förväntat bland landets etniska folkgrupper. Detta var inte väntat då Aung San Suu Kyi pratat om en enhetlig burmesisk identitet, något som inte mottagits positivt av minoritetsgrupperna.

Burmas första fria val genomfördes mer transparent än förväntat, men det är viktigt att poängtera att många uteslöts från att rösta. Bland dessa fanns den muslimska folkgruppen rohingya som nekats medborgarskap och därmed också rösträtt.

I februari 2016 inrättade sig det nya parlamentet och i mars valde parlamentet landets nya president. Detta var ett historiskt ögonblick då det för första gången på över 50 år inte var en militär som valdes till president. Den nya presidenten heter Htin Kyaw och är sedan många år tillbaka en nära medarbetare till Aung San Suu Kyi. Överlämningen mellan den gamla och nya regeringen sker i slutet av mars 2016. Burma går därefter in i en ny fas där den NLD-ledda regeringen ska dela makten med militären.

Läs mer om valresultatet och vägen framåt i vår valanalys.


Förkortningar:

KMT – Kuo Min Tang, anti-kommunistiska nationalister stöds av Taiwan

BSPP – Burma Socialist Programme Party

NLD – National League for Ddemocracy

SLORC – State Law and Order Restauration Council

KNU – Karen National Union.

Foto: Svenska Burmakommittén

Foto: Svenska Burmakommittén

Burma/Myanmar ligger i korsvägen mellan Sydasien, Kina och Sydostasien och har genom århundradena påverkats av dessa kulturområden. En följd av detta är landets konflikter, som fortsätter vara en avgörande fråga inför framtiden. Fortfarande styr militären och dess allierade.

Det geografiska området som utgör Burma idag kännetecknas av en etnisk komplexitet, med en burmansk majoritetsbefolkning i framför allt slättlandet längs Mekongfloden och etniska minoriteter i bergsområdena i periferin. Detta geografiska område var historiskt sett aldrig ett land, utan blev det i och med den brittiska koloniseringen.

Motsättningarna mellan majoritet och minoriteter har sedan självständigheten från britterna 1948 präglat landets moderna historia. Detta är den avgörande frågan för en politisk lösning på landets interna problem och därmed också förutsättningarna för en fredlig, demokratisk utveckling.

Självständighetskampen leddes av ”landsfadern” Aung San, som 1947 i Panglong lyckades nå en överenskommelse med några av de största etniska grupperna om hur det fria Burma skulle organiseras. Denne mördades dock strax därefter tillsammans med större delen av sin regering. Hans mer federalistiska och kompromissinriktade visioner vattnades snabbt ur under hans efterträdare U Nu.

Redan året efter att Burma blivit självständigt övergick därför de etniska motsättningarna i öppet våld då en av de största minoriteterna, Karen-folket, bosatt både i gränsområdena mot Thailand, i deltat och i Rangoon, gjorde uppror mot regeringen. Man var på vippen att erövra huvudstaden, men regeringen lyckades med hjälp av bl.a. loja Kachin-förband stå emot angreppen.

Dessförinnan hade även kommunisterna, som tidigare lierat sig med Aung San och nationalisterna, inlett en mångårig väpnad upprorskamp.

Militären tar över

Den nya statsbildningen var därmed redan från början under press och den demokratiska perioden under 50-talet kännetecknades av inbördeskrig på många fronter. Kachiner i norr och andra grupper revolterade, samtidigt som kinesiska KMT-trupper[1] med amerikanskt stöd besatte norra Shan-staten och bidrog till ett utdraget kaos.

Under trycket från dessa hot byggdes armén upp under 50-talet till en allt starkare maktfaktor, med allt tydligare nationalistiska drag. Misstänksamheten mot minoriteterna tilltog, liksom övergreppen. Rädslan för att landet skulle splittras ledde slutligen till att militären tog över. Först ”på prov” och allmänt accepterat, 1958-60, men sedan på allvar och med oinskränkt makt från 1962 och ett halvsekel framåt.

Det går utför för ekonomin

I slutet av 40-talet ansågs Burma, trots stor förstörelse under världskriget, vara ett av de största framtidshoppen i Asien. Med stora inkomster från risexporten, någorlunda välutbyggt kommunikationsnät, utmärkta universitet och en kompetent statsapparat var förhoppningarna stora.

Militärstyret medförde ett successivt allt mer auktoritärt samhälle. Stora delar av ekonomin nationaliserades, utländska företag och organisationer tvingades lämna landet, och politiken blev allt mer inåtriktad. En ”burmesisk väg till socialism” proklamerades, och den burmesiska ekonomin började sin långa utförsbacke.

Militären hade 1974 överlämnat den formella makten till en civil regering, baserad på det enda tillåtna partiet BSPP[2], ledd av den gamle överbefälhavaren och envåldshärskaren Ne Win. Ekonomin fortsatte i en nedåt-gående spiral. I slutet av 80-talet var situationen närmast kaotisk med snabbt ökande priser, en tilltagande varubrist och en valutareform som ruinerade den medelklass som ännu fanns kvar.

Demonstrationer startade av studenter vid universitetet i Rangoon eskalerade och protesterna mot regeringen  spreds till allt vidare kretsar. Demokratiförespråkarna fick sitt främsta språkrör i det nybildade NLD[3], under ledning av Aung San Suu Kyi, dotter till Aung San.

Demonstrationer slås ner

Demonstrationerna kulminerade i augusti 1988. Militären öppnade eld och tusentals människor dödades och ytterligare flera tusen tvingades fly upp i bergen på gränsen mellan Burma och Thailand. Dock ledde demonstrationerna till att Ne Win och regeringen avgick under löften om reformer.

En militärjunta, SLORC[4]; tog emellertid snabbt över och demonstrationerna slogs ned. I de val som trots allt hölls 1990 vann NLD och Aung San Suu Kyi en jordskredsseger, men resultatet ignorerades av regimen, som under kommande decennier alltmer konsoliderade sin maktställning.

Att kommunistpartiet (BCP) 1989 imploderat p.g.a. motsättningar mellan det burmanska ledarskiktet och fotfolket, som ofta kom från olika minoriteter, underlättade militärens hegemoni – i mitten av nittiotalet kunde regimen ingå fredsavtal med ett tjugotal väpnade motståndsgrupper.

1995 intog militären också KNUs[5] bas Mannerplaw nära den thailändska gränsen och kunde därmed kontrollera större delen av landets territorium.

Förtrycket fortsätter

Under september 2007 hamnade det bortglömda Burma i omvärldens strålkastarljus då stora demonstrationer skakade landet. Hundratusentals buddistmunkar, studenter och vanliga medborgare marscherade för fred, försoning och demokrati. Militären slog ner demonstrationerna med våld. Många människor dog, fängslades eller drevs på flykt.

2008 drabbades Burma av cyklonen Nargis som orsakade stor förödelse. Uppemot 100 000 människor miste livet medan militären länge vägrade släppa in internationell hjälp till de drabbade.

Detta hindrade dock inte militären att genomföra en riggad folkomröstning för en ny odemokratisk konstitution, som cementerar generalernas makt. Bland annat garanteras militären 25 procent av platserna i parlamentets båda kammare.

I november 2010 hölls det val i Burma, detta som en del i militärens ”Seven step road map to a disciplined democracy”. Valet omgavs av så många tveksamheter att det av många, däribland Sverige och EU, fördömdes som odemokratiskt och ofritt. Många partier, däribland NLD, bojkottade valet. Aung San Suu Kyi satt i husarrest. I och med valet trädde även konstitutionen från 2008 i kraft.

Trots att militären genom vallagar och konstitutionen redan sett till att de skulle få behålla makten genom de garanterade platserna i parlamentet och genom att det egna partiet Union Solidarity and Development Party (USDP) fått så mycket större utrymme och pengar till att bedriva valkampanj, begicks ändå stort valfusk på själva valdagen. Hela det så kallade valet slutade med att USDP fick 76 procent av de valbara platserna i parlamentet och att militärregimens tidigare premiärminister, Thein Sein, blev insvuren som ny president den 1 april 2011.


[1] Kuo Min Tang, anti-kommunistiska nationalister stödds av Taiwan

[2] Burma Socialist Programme Party

[3] National League for Ddemocracy

[4] State Law and Order Restauration Council

[5] Karen National Union.

Öppna läsläge

0 comments on “Om Burma
1 Pings/Trashbacks för "Om Burma"
  1. […] år har nu börjat förändrats. Turismen har ökat sedan 2010. Såhär står det att läsa på Svenska Burmakommiténs […]