Om Burma
Foto: Svenska Burmakommittén
Burma har länge styrts av en av världens mest brutala militärregimer. Fortfarande är det militären och dess allierade som i hög grad styr landet, även om makten officiellt tagits över av ett civilt styre sedan valet 2010. Regimen har sedan andra halvan av 2011 genomfört en rad reformer i landet, men mycket finns kvar att göra för att en genuin demokratiseringsprocess ska komma till stånd och för att de mänskliga rättigheterna ska respekteras.
Sedan den första juntan tog makten i en kupp 1962 har förtrycket präglat Burma. Ingen opposition tolererades länge och den är fortfarande kontrollerad, övergreppen mot de mänskliga rättigheterna är många och grova. Regimen har kört ekonomin i botten. Burma är ett av världens fattigaste länder samtidigt som generalerna och deras familjer lever i överflöd.
1988 gick hundratusentals människor ut på gatorna för att protestera mot fattigdom och bristen av mänskliga rättigheter. Militären öppnade eld och tusentals människor dödades. Ytterligare flera tusen tvingades att fly upp i bergen på gränsen mellan Burma och Thailand.
Efter massakern ställde sig Aung San Suu Kyi i spetsen för den demokratiska oppostionen. Hon fick snabbt stöd av befolkningen och i de fria val som hölls 1990 vann hennes parti National League for Democracy (NLD) en överlägsen seger. Juntan vägrade erkänna valresultatet och satte Aung San Suu Kyi i husarrest. 1991 fick Aung San Suu Kyi Nobels fredspris.
Militärjuntan har gjort otaliga försök att putsa upp sitt internationella rykte för att locka investeringar och turister till landet, samt för att få sanktioner mot landet lyfta. Men Burmas verkliga ansikte har förblivit detsamma – därför är många nu skeptiska till talet om förändring från regimens sida, man vill se bevis och verkliga reformer innan man tror på det. De oppositionella och deras familjer har under årtionden arbetat under ständigt hot om att bli arresterade, utsatta för tortyr eller spårlöst “försvinna”.
I landet finns många etniska minoriteter som regimen länge legat i konflikt med. Bara i östra Burma finns en halv miljon internflyktingar. De befinner sig på flykt från miliärens trupper, men har ingenstans att ta vägen. Deras byar bränns upp och kvinnor våldtas systemetiskt som en del av krigföringen. Internationella hjälporganisationer har starkt begränsad tillgång till dessa delar av landet.
Under september 2007 hamnade det bortglömda Burma i omvärldens strålkastarljus då stora demonstrationer skakade landet. Hundratusentals buddistmunkar, studenter och vanliga medborgare demonstrerade för fred, försoning och demokrati. Detta tolererades inte av militären som brutalt slog ner demonstrationerna med våld. Många människor dog, fängslades eller drevs på flykt.
2008 drabbades Burma av cyklonen Nargis som orsakade stor förödelse. Uppemot 100 000 människor miste livet i Burma, och mellan 1,5 och 2 miljoner människor drabbades. Militären vägrade länge att släppa in hjälp till de drabbade, och även efter att internationella hjälporganisationer släppts in så hindrades de att ta sig till vissa områden. Detta hindrade dock inte militären att genomföra en riggad folkomröstning för en ny konstitution, som cementerar militärens makt över landet och har dömts ut som helt odemokratisk. Regimen hävdar dock att den leder till ett mer demokratiskt styre.
I november 2010 hölls det val i Burma, detta som en del i militärens “Seven step road map to a disciplined democracy”. Valet omgavs av så många tveksamheter att det av många, däribland Sverige och EU, fördömdes som odemokratiskt och ofritt. Bland annat garanterades militären 25 procent av platserna i parlamentets båda kammare och en stor del av oppositionen förbjöds delta genom strikta vallagar. Detta gjorde att många partier, däribland NLD, bojkottade valet. Aung San Suu Kyi satt i husarrest och regimen hade så klart sett till att hon inte kunde ställa upp i valet, då de mindes hur det gick senast de försökte besegra henne och NLD i ett val. I och med valet trädde även konstitutionen från 2008 i kraft.
Trots att militären genom vallagar och konstitutionen redan sett till att de skulle få behålla makten genom de garanterade platserna i parlamentet och genom att det egna partiet Union Solidarity and Development Party (USDP) fått så mycket större utrymme och pengar till att bedriva valkampanj, begicks ändå stort valfusk på själva valdagen. Hela det så kallade valet slutade med att USDP fick 76 procent av de valbara platserna i parlamentet och att militärregimens tidigare premiärminister, Thein Sein, blev insvuren som ny president den 1 april 2011.
Veckan efter valet, den 13 november 2010, släpptes Aung San Suu Kyi från de senaste 7 åren av husarrest. Totalt har Aung San Suu Kyi suttit fängslad i 15 av de senaste 21 åren. När hon släpptes fylldes gatorna utanför hennes hem och NLD:s kontor i Rangoon av folk som hyllade henne. Hon är fortsatt sedd som den rättmätiga ledaren av en stor del av Burmas befolkning, även om regimen gör allt för att marginalisera henne. NLD blev som en följd av bojkotten av valet förbjudna som parti. Men som Aung San Suu Kyi sa vid ett seminarium i riksdagen, där hon deltog från telefonlänk från Rangoon: “Vi har fått vårt mandat från folket, inte från regimen”.
Under andra halvan av 2011 har vissa förändringar kunnat ses i Burma. Thein Sein och Aung San Suu Kyi har haft flera möten, som hon själv beskriver som mer fruktsamma än tidigare möten med andra regeringsrepresentanter. NLD beslutade i november 2011 att återregistrera sig som parti – efter att vallagarna ändrats - samt att ställa upp i de fyllnadsval som ska hållas till parlamentet den 1 april 2012. Flera frisläppande av politiska fångar har skett, det mest uppmärksammade i januari 2012, då många framstående politiska fångar släpptes, däribland ledarna för 88-generationen och högprofiliga fångar från Saffransrevolutionen. Fortfarande sitter dock flera hundra fångar kvar i burmesiska fängelser. Förutom dessa förändringar har viss mediecensur försvunnit och politiska aktivister upplever att de för tillfället har större möjlighet att agera och känner sig inte lika hotade.
Men i Burmas gränsområden fortgår stridigheter, särskilt allvarligt är läget i Kachin State i nordöstra Burma. Rapporter om MR-övergrepp på befolkningen fortsätter att strömma in. Detta trots att flera eldupphöravtal tecknats nyligen mellan regimen och flera olika etniska arméer.
På det stora hela har verkligheten för majoriteten i Burma ännu inte förändrats, utan förtryck och fattigdom hör fortsatt till vardagen. Vägen till ett friare, öppnare Burma där mänskliga rättigheter respekteras och folket inte längre lever i grav fattigdom är fortfarande lång.