24 aug: Krisen i Rakhine – ett år senare

Kommentar, Stockholm, 24 augusti 2018

Den 25 augusti 2018 är det ett år sedan den burmesiska militären inledde den offensiv i norra Rakhine som inom loppet av några månader kom att driva omkring 700 000 människor på flykt över gränsen till Bangladesh. De lever nu i undermåliga och hastigt utbyggda läger som kommit att utgöra världens största flyktingbosättning. Enligt FN:s barnfond UNICEF är 60 procent av dem barn.

Rohingyer i Bangladesh som flytt från Burma. /Foto: Saiful Islam

Burmas regering och militär motiverar offensiven som ett svar på en attack mot ett 30-tal polis- och militärposteringar av ARSA, en beväpnad men liten organisation som uppges slåss för rohingyers rättigheter. Men den absoluta majoriteten av de som dödats och tvingats fly är civila. I oktober 2016 utförde ARSA liknande attacker och redan då svarade militären våldsamt och tvingade civila på flykt.

Överlagd kampanj av den burmesiska militären
Överväldigande bevis i form av vittnesmål från överlevande, satellitbilder annan trovärdig dokumentation från såväl FN som flertalet människorättsorganisationer visar att militären, uppbackad av civila mobbar, gjort sig skyldig till fruktansvärda övergrepp såsom systematiska mordbränder, våldtäkter och urskillningslöst dödande av både vuxna och barn. Så många som 6 700 personer dödades redan under den inledande månaden enligt uppskattningar från den humanitära organisationen Läkare Utan Gränser.

Tillvägagångssättet tyder på att angreppet var överlagt och riktat mot den muslimska folkgruppen rohingya i syfte att driva dem ur landet. FN:s människorättsråd, flera internationella människorättsorganisationer och ett antal stater, däribland Sverige, menar därför att angreppen kan utgöra brott mot mänskligheten. FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter sade tidigare i år att det inte kunde uteslutas att handlingar som kan utgöra folkmord hade begåtts.

En färsk rapport från människorättsorganisationen Fortify Rights beskriver hur den burmesiska militären systematiskt planerade operationen som inleddes omedelbart efter attackerna den 25 augusti 2017. I rapporten lyfter Fortify Rights fram sex förberedande åtgärder som vidtogs i norra Rakhine mellan oktober 2016 och augusti 2017 och som indikerar noggranna förberedelser från militärens sida. Husgeråd och andra föremål som skulle kunna användas i försvarssyfte beslagtogs från civila rohingyer, staket och andra hinder runt rohingyers hus monterades ned, lokala grupper som inte var rohingyer tränades och beväpnades, humanitär hjälp till rohingyer och tillträde till området upphävdes, ett utegångsförbud riktat specifikt mot muslimer infördes och en ovanligt stor militärnärvaro byggdes upp.

I mars 2018 släppte Amnesty International en rapport som beskriver hur burmesiska myndigheter jämnat brända byar med marken och istället byggt upp mottagningscenter, polis- och militäranläggningar. Säkerhetsapparaten har byggts ut väsentligt i norra Rakhine sedan augusti 2017. Även nybyggda så kallade modellbyar för icke-rohingyer har aviserats av myndigheterna liknande de så kallade NaTaLa-byar som uppfördes tidigare som en åtgärd för att öka andelen icke-rohingyer av befolkningen i norra Rakhine.

Storbritanniens premiärminister Theresa May och Burmas statskansler Aung San Suu Kyi. /Foto: Tom Evans, Crown Copyright

Repatriering av rohingyer till norra Rakhine
Stor samstämmighet råder inom det internationella samfundet om att de rohingyer som flytt våldet i norra Rakhine ska tillåtas återvända till Burma. Bangladesh och Burma har kommit överens om en process för hur återvändandet skall gå till och Burma har skrivit en viljeförklaring tillsammans med FN:s utvecklingsprogram UNDP och FN:s flyktingkommissariat UNHCR för att genomföra repatrieringen.

Flera bedömare ifrågasätter dock de burmesiska myndigheternas vilja att genomföra en storskalig repatriering i enlighet med de villkor som de flesta internationella parter kräver, nämligen att ett framtida återvändande skall vara frivilligt, värdigt och till de områden som folk flydde ifrån.

De burmesiska myndigheterna har uppfört ett flertal större mottagningscentra dit återvändande rohingyer i första hand skall föras för att få sina identitetshandlingar verifierade och senare slussas vidare till andra mer permanenta bosättningar. Många som sett dessa nybyggda mottagningscentra menar att de snarare liknar fängelser, med långa rader av baracker omgivna av höga stängsel med taggtråd.

Det finns en utbredd oro för att dessa mottagningscentra ska bli mer permanenta bosättningar för återvändande rohingyer liknande de som uppfördes framförallt i och runt delstatshuvudstaden Sittwe efter sammandrabbningarna 2012. I dessa läger, som uppfördes som provisoriska lösningar för människor som flydde våldet och sökte säkerhet, separerades rohingyer från andra grupper för att undvika fortsatta sammandrabbningar. Kraftiga restriktioner på människors fria rörlighet infördes och dessa har fortsatt att vara i kraft. Flera människorättsorganisationer menar att dessa läger i praktiken kan jämföras med fängelser.

Burmesiska myndigheter har länge aviserat att de vill avveckla lägren, något som även rekommenderats av den Kofi Annan-ledda Rakhinekommissionen, men fortfarande lever över 120 000 människor som internflyktingar i Rakhine enligt FN:s kontor för samordning av humanitär hjälp OCHA.

En lång historia av våld och diskriminering
Våld och diskriminering är inget nytt för den muslimska minoriteten rohingya. Diskrimineringen mot rohingyer har tilltagit gradvis sedan andra hälften av 1900-talet. De har bland annat fråntagits rätten till medborgarskap och högre utbildning och deras rörelsefrihet har inskränkts. Trots att många rohingyer bevisligen levt i landet i generationer ses de av myndigheterna som utlänningar härrörande från Bangladesh, vilka saknar rätt att vistas i landet på lika villkor som medborgare. Under årtionden har denna behandling och information från myndigheter lett till att denna syn på rohingyer nu även är dominerande bland stora delar av Burmas befolkning.

Även två stora militäroperationer har tidigare tvingat rohingyer på flykt till Bangladesh. Under Operation Nagamin tvingades över 200 000 människor på flykt 1978 och under Operation Pyi Thaya omkring en kvarts miljon människor 1991–1992. Senare under 1990-talet repatrierades omkring 230 000 rohingyer till Burma i en process som kritiserades av människorättsorganisationer för att bland annat inte bygga på frivillighet.

I juni 2012 bröt våldsamheter ut mellan etniska och religiösa grupper i delstaten Rakhine, som framförallt drabbade den muslimska gruppen rohingya. Våldet mot muslimer spred sig till andra orter över stora delar av landet. 2013 publicerade Svenska Burmakommittén en film om konflikten i västra Burma – Statslösa i sitt eget hemland.

Bild från Svenska Burmakommitténs dokumentär Statslösa i sitt eget hemland.

Vad har hänt under det senaste året?
Nationella utredningar
För att rådge burmesiska myndigheter i implementeringen av Rakhinekommissionens rekommendationer. I denna grupp ingick bland andra talmannen i Sveriges riksdag Urban Ahlin. Gruppen presenterade sin slutrapport till regeringen i augusti 2018 och upplöstes därefter. En konkret rekommendation från rådgivningsgruppen var att Burma skulle tillsätta en ny kommission för att utreda människorättsbrott i norra Rakhine. En sådan utredningskommission tillsattes av regeringen i juni 2018 men har kritiserats av många som ännu en i raden av inhemska utredningar som inte lett till konkreta åtgärder eller ansvarsutkrävande.

Internationella utredningar
I december 2017 sade Burma upp samarbetet med FN:s rapportör för mänskliga rättigheter i landet. Även FN:s utredningskommission, som tillsattes mot bakgrund av våldet i Rakhine i oktober 2016, har nekats tillträde till landet och burmesiska myndigheter samarbetar inte med kommissionen. Istället har kommissionen gjort efterforskningar i Burmas grannländer och intervjuat människor som flytt. Den 18 september väntas kommissionens slutrapport och den kommer troligtvis att ha stor betydelse för framtida åtgärder från det internationella samfundet. Av utredarnas muntliga uppdatering vid FN:s människorättsråd i mars 2017 att döma kommer rapporten att visa att hur den burmesiska militären gjort sig skyldig till brott mot mänskligheten och krigsbrott, inte bara i Rakhine utan även i delstaterna Kachin och Shan i nordöst. I april 2018 tillsatte FN:s generalsekreterare ett särskilt sändebud för Burma och hon hittills har den burmesiska regeringen samarbetat med henne.

Internationella åtgärder mot Burma
Omvärlden har på ett i stort sätt enat vis fördömt våldet i norra Rakhine men relativt få konkreta åtgärder har vidtagits mot Burma, inte minst vad gäller ansvarsutkrävande för de folkrättsbrott som med stor sannolikhet har begåtts. I FN:s säkerhetsråd har inga resolutioner om sanktioner mot Burma lagts fram. Inte heller en resolution om att hänföra situationen till den Internationella brottmålsdomstolen, vilket flera människorättsgrupper rekommenderat. Dock har ett antal debatter hållits om situationen i landet och säkerhetsrådet genomförde en resa till Bangladesh och Burma i maj/juni 2018.

Tidigare i år förlängde EU sitt vapenembargo mot Burma och beslutade även att utöka det till att även innefatta bland annat träning till militären. EU införde även restriktiva åtgärder mot sju individer inom Burmas militär och gränspolis för deras inblandning i våldet mot civila i norra Rakhine. Även Kanada förde upp samma individer på sin sanktionslista. USA har också riktat vissa sanktioner mot landet.

Svenska Burmakommitténs kommentar
De internationella reaktionerna och åtgärderna har främst handlat om fördömanden och humanitära insatser till stöd för de rohingyer som flytt till Bangladesh. Om man ser till ansvarsutkrävande och konkreta åtgärder mot burmas militär och regering har reaktionerna däremot varit svaga jämfört med tidigare då övergrepp i betydligt mindre skala ledde till starkare åtgärder från det internationella samfundet. Trots att det gått ett år har ingen ställts till svars för de brutala övergreppen. Dessutom fortsätter diskrimineringen och förföljelsen av rohingyer i Burma.

I ett öppet brev till utrikesminister Margot Wallström i juni 2018 skrev Svenska Burmakommittén om vikten av ansvarsutkrävande och konkreta åtgärder från omvärlden. Den senaste i raden av inhemska utredningar som tillsatts av Burmas regering saknar trovärdighet. Med militärens särställning och betydande politiska inflytande är det osannolikt att en inhemsk utredning skulle kunna agera självständigt och tillförlitligt.

Även FN:s högkommissionär för mänskliga rättigheter och rapportör för mänskliga rättigheter i Burma har båda ifrågasatt och kritiserat tillsättandet av den nya kommissionen. Endast en internationell utredning kan vara oberoende och trovärdig och om Burma verkligen menar allvar med att utreda människorättsbrott i Rakhine så är den rimligaste åtgärden att släppa in de FN-tillsatta utredarna i landet och ge dem tillåtelse att agera i enlighet med sina mandat.

För en långsiktig lösning på krisen är det nödvändigt att alla anklagelser om folkrättsbrott utreds och att ansvariga ställs till svars i domstol. Det är också viktigt att det fortsatta våldet och diskrimineringen av rohingyer, vad gäller rörelsefrihet, medborgarskap och andra rättigheter upphör. Underlåtenhet att ta i tu med diskrimineringen bör mötas av ett ökat tryck från omvärlden.

Publicerad i Nyheter