Rakhine – ett besök i Burmas fångläger

I maj besökte Svenska Burmakommittén elva internflyktingläger i delstaten Rakhine i västra Burma. I Rakhinestaten finns enligt FN för närvarande fler än 140 000 internflyktingar. Vår programhandläggare vittnar om den humanitära krisen i ett dagboksinlägg.

Oregistrerade flyktingar som tagit sin tillflykt till små ruckel av halm och platspåsar.

Oregistrerade flyktingar som tagit sin tillflykt till små ruckel av halm.

Fredag 24 maj 2013 - Vi befinner oss i Sittwe, huvudstaden i delstaten Rakhine, där minst 115 000 människor (regeringens siffra), de flesta från minoritetsgrupperna rohingya och kaman, lever i provisoriska internflyktingläger, sedan de med våld fördrivits från sina hem under andra halvan av 2012. Till den siffran kan läggas ca 25 000 människor som enligt UNHCR årligen flyr till Thailand och Malaysia i överfulla fiskebåtar.  FN, som sedan 90-talet har rapporterat om systematisk diskriminering och förföljelse av rohingya, varnar nu för att situationen i lägren kan komma att förvärras under den kommande regnperioden som sträcker sig från slutet av maj till början av oktober.

Översvämmade tält

Översvämmade tält

För att komma in i lägren får vi först passera en polisspärr, som släpper igenom oss utan större problem.  Men för människorna som lever här inne är det i praktiken omöjligt av ta sig ut. Området är helt avskuret från det arakanesiska majoritetssamhället, och kan liknas vid ett gigantiskt fångläger, med liten eller ingen tillgång till läkare, skolor eller annan samhällsservice.   Det har regnat kraftigt natten innan, och det är hopplöst lerigt och blött i det första lägret vi kommer till; en stor åker invid floden, kallad ”Coconut garden”, som sedan juni är hem åt ca 3 000 människor. Hundratals barn samlas kring oss när vi går runt bland de vita tälten märkta med UNHCR. Den humanitära situationen är svår att beskriva. Det är blött och smutsigt både inuti och utanför tälten, på hela området finns bara två toaletter, ingen skola, ingen möjlighet till försörjning, och ingen som helst sjukvård. Vad det innebär får vi snart veta. I ett av tälten träffar vi en ung mamma med en sex-månader liten flicka. Hon har inte klarat sig, utan ligger livlös bredvid mamma.

Tält som är avsedda att användas i bara några månader har blivit semi-permanenta hem åt invånarna som inte får röra sig utanför lägren. Tiotusentals barn nekas skolgång.

Tälten är avsedda att användas i några månader men har blivit semi-permanenta hem åt invånarna som inte får röra sig utanför lägren. Tiotusentals barn nekas skolgång.

Under dagen möter vi tusentals människor som lever i misär, men det är slående hur förhållandena i de olika lägren varierar. På en del platser finns flerfamiljsbaracker med tak av bambu eller i bästa fall plåt. I dessa områden finns ofta ett sjukvårdstält med sjuksköterska men ingen läkare. På andra håll bor människor i tält tillhandahållna av olika hjälporganisationer, men värst är situationen för de tiotusentals oregistrerade internflyktingar som tagit sin tillflykt till halvfärdiga små ruckel av halm, bambu, platspåsar eller presenning, som inte har en chans att stå emot regnperiodens skyfall. I och med att dessa människor inte registereats får de inte heller del av några internationella hjälpsändningar. De överlever tack vara insamlade medel från muslimska organisationer i Rangoon.

På vägen ut från området börjar skyfallen igen och det är lätt att känna hopplöshet inför det vi har fått se. Finns det ingen barmhärtighet för dessa människor? Taxichauffören som kör oss hem till hotellet, hytter med näven när han får höra att vi besökt och gett pengar till internflyktingarna, som många ur majoritetssamhället tycks se som inkräktare som borde skickas till ”tredje land.”

Vi besöker även läger för de 650 arakanesiska familjer som drabbades av våldet förra året (regeringens siffra). I dessa läger är förhållandena betydligt bättre. Hjälpsändningarna kommer regelbundet, alla hus har ordentliga tak, människor arbetar under dagarna, och regeringen har hjälpt dem att återuppbygga permanenta hus. Den Thein Sein-ledda regeringen har fått beröm av EU för hanteringen av de religiösa spänningarna i Rakhine, men på plats är det tydligt att regeringen skulle kunna göra så mycket mer om bara den politiska viljan fanns, både när det gäller att ställa mördare till svars och att möjliggöra för rohingyas att komma tillbaka till ett drägligt liv, i likhet med de drabbade arakanesiska familjerna.